My mom who is living in Hong Kong with my dad sent me this picture in viber. Its a selfportrait of her and my dad. So cute :) my mom look so cute in this drawing. I miss them seeing this pic. I asked her how she got this drawing, she told me that they went to a shop of phone like Apple but Samsung, where they teach people how to use the Samsung Galaxy note ( which she currently have) and she doesnt know how to use it. So a woman drew this pic of them just to show how to use the phone a quick demonstration. So cute gush!!! I miss them so much and hoping to see them soon.

 

Det senaste dagarna har jag varit negativ, negativ över livet och allt annat. Jag har en stor rädsla som finns inom mig, en stor rädsla när våran hund Blackie kommer en dag försvinna eftersom han är 14 år gammal. Jag vet inte om jag kommer klara det men det väl något som alla hund ägare går igenom hela tiden. Bara för det så tror jag inte att jag kommer skaffa en egen hund själv pga jag vill inte gå igenom samma händelse igen. Men det är en del av livet eller? Varje år blir vi äldre, ju äldre vi blir ju äldre våra föräldrar blir.  En dag kommer de också försvinna och hur klarar man det utan sina föräldrar i sitt liv? Jag vet inte varför jag tänker på sånt nu, men man vet aldrig vad som kommer hända. Livet är så kort att ibland hinner man bara inte göra vissa saker och ting. Jag vill inte blir äldre så folk runt omkring mig blir inte heller äldre, för blir jag äldre blir de också äldre.

Jag tänkte så här Rubens mormor är 94 år gammal, vad vi vet lever inte vi människor längre än 100år. Det väldigt få människor som lever så länge. Men låt oss säga att vi lever till 100 år, då kan man räkna att hon lever bara i 6 år till. Att bara RÄKNA de kvarstående år hon har kvar att leva gör så ont att tänka. Att man har bara 6 år att få vara med henne visa henne all kärlek och uppmärksamhet hon förtjänar. Fan vad livet är orättvisst ibland tycker jag. 100 år är egentligen inte mycket. Jag önskar att vi inte åldras i alla fall lever längre så man får  vara med våra nära och kära för alltid :(...Ne nu börjar jag få tårar här. Jag ska tänka positiv och ta vara på dagen, älska det människor som jag verkligen bryr mig om. Min familj, mina vänner, min pojkvän, släktingar. För kanske allting är redan försent...sen är de borta..för alltid. De kommer försvinna som att de har aldrig existerat. Det bara minne som finns kvar. Åh gud vad jag får ont i hjärta att tänka på det...

SÅ tänkt på det alllihopa ÄLSKA MER OCH HATA MINDRE. Livet är för kort för att bara hata någon eller ogilla. Det lätt och säga att " min bror  är jobbig" men sen tänk om imorgon är han borta för alltid, då ångrar man verkligen det man hade sagt. Så visa all kärlek, det finns inget för mycket kärlek att ge...det antingen nu eller aldrig.

Ruben har alltid sagt till mig eftersom han är filosofer, att döden är en del av livet. Nån dag kommer den du älskar mest försvinna bara så där och då måste man vara beredd för att det är en del av livet. Vi lever inte för alltid tyvär..

Att det är naturlig att sådana saker händer, att vi människor är gjorda för att acceptera och överleva när dagen kommer. Allt lidande vi eller har gått igenom, det helt otrolig.

Jag är så tacksam att jag har min familj, min pojkvän, mina underbara vänner ni vet vilka ni är. Jag är så välsignad brukar man säga att jag har de i mitt liv, så otrolig tacksam jag är!!! Ni är det bästa jag vet ♥♥♥